sibylvanegray

Man har sin ensamhet, något man vårdar även i sällskap av vänner. Svårt att avgöra om förtroendet till avskildheten beror på att vi aldrig blivit sårade, eller om vi blivit sårade så många gånger att vi gjort slut på all förbittring. Jag trivs i tillvaron. Trivs med hösten. Film, läsa, skriva, samtala med vänner, spela. Närapå att man hoppas man är död så att det kan vara för alltid.

Skogen kände till hennes hemlighet. Den mörka baksidan av hennes varelse. Den viskade tyst. Det var inte vinden som viskade som i någon sliskig tantsnuskroman. Det var inte träden eller marken. Det var självaste skogen i sin mäktiga, lömska, inbjudande helhet som spillde fram allt ont och gott hon bar på. Ibland var hon rädd för stora, håriga däggdjur. Älg, varg och björn. De skulle alla skrämma skiten ur henne om de skuttade förbi. Stora insekter och ormar var inte heller direkt hennes favoriter. Mest och oftast var hon rädd för sjuka människor som såg skogen som en lekplats där det dolt gick att begå oförrätter.

Skogen i sin dunkla magi var hon däremot aldrig rädd för. Den hade inte stulit hennes hemligheter utan fått dem. Hon överlämnade dem frivilligt som betalning för den sinnesro hon ingavs varje stund hon promenerade i den överväldigande grönskan.

Idag är en dag lite bättre än andra dagar.

Jag ska hänge mig åt populärkultur då det är som ett opium för folket (moi) som någon en gång sa i ett annat sammanhang.

Något genant att öppet tillkännage. Ungefär som att knycka grannens DN.
Sibyl

tidsoptimist och otimad är dagens, årets, livets vokabulär i ett abstrakt tidsmönster styrt av kaninen i Alice i underlandet (han bor i MITT huvud). Han ska flytta, han är gammal, it's getting old. Det är inte färdigdebatterat vem som övertar hans halvruckel. Efter upprustning och prishöjning nomineras den lycklige. Jag är förväntansfull.

 

- Lou