sibylvanegray

Skogen kände till hennes hemlighet. Den mörka baksidan av hennes varelse. Den viskade tyst. Det var inte vinden som viskade som i någon sliskig tantsnuskroman. Det var inte träden eller marken. Det var självaste skogen i sin mäktiga, lömska, inbjudande helhet som spillde fram allt ont och gott hon bar på. Ibland var hon rädd för stora, håriga däggdjur. Älg, varg och björn. De skulle alla skrämma skiten ur henne om de skuttade förbi. Stora insekter och ormar var inte heller direkt hennes favoriter. Mest och oftast var hon rädd för sjuka människor som såg skogen som en lekplats där det dolt gick att begå oförrätter.

Skogen i sin dunkla magi var hon däremot aldrig rädd för. Den hade inte stulit hennes hemligheter utan fått dem. Hon överlämnade dem frivilligt som betalning för den sinnesro hon ingavs varje stund hon promenerade i den överväldigande grönskan.

Det var hennes skog. Långt innan det som börjat ske var det hennes. Ibland var det månader mellan besöken, men den dag hon återvände var det självklara självklart. Hennes alldeles egen. På det sättet var alla Gud. Vi vet hur vårt liv ska sluta.

-Lou